malafjala

Gårdagens natt spenderades med näsan i Min bok. Jag hittade den tillslut. Dagen har sett ganska mycket ut som natten, dock har jag jobbat 8h...

Då kom jag ganska nyligen hem från mötet på Livets Ord. Satte mig här nu i min fåtölj, iklädd min favorit tshirt och med den obligatoriska tekoppen i hösta hugg.
Idag har det alltså varit fredag, med allt vad det innebär. Efter skolan mellanlandade Sarah hos mig. Vi bakade rulltårta och hade oss. Älskar att umgås med henne. På något sätt är det som om tiden stått still. Eller hur jag nu ska beskriva det.
   
Nu har jag skrivit ett långt inlägg. Men det är en poäng med inlägget, inget strunt med andra ord.

Jag har burit på en tanke, och jag känner att den behöver hoppa ut. Eller låt mig säga mer exakt, det är inte en tanke - det är ett svar. Såhär ser nämligen många konversationer jag har med andra människor ut:

- Hej! Hur mår du?? Frågar den andre personen med eftertryck.
- Tack jag mår bra. Säger jag och ler fint men inte överdrivet.
- Jasså, är du säker? Undrar personen som för att indikera att "nej, det var fel svarat du får en chans till!"

Sen finns det en till typ av konversationer jag kan komma att hamna i, de ser ut såhär:

- Malin... Hur är det? Personen tittar djupt in i mina ögon och lägger mycket tyngd vid orden.
- Jag mår bra, det går bättre nu. Säger jag så trevligt jag kan.
- Men du, jag ser på dig att allt inte är rätt ställt. Jag känner ju dig trots allt. ...

Faktum är att dessa konversationer är mellan mig och personer som tror sig känna mig, som tror sig veta hur jag agerar och hur jag är. Många av er känner mig, sant, men inte på det sättet. Och saken är den att ju mer tiden gått har jag hamnat i ett mönster av att ge er vad ni vill ha. Jag har berättat för er "ja, det går bättre nu, det var ju kämpit och så, men det blir bra. fast klart det är ju inte helt bra - än."  Detta har jag sagt bara för att jag inte orkar hela tiden försäkra allt och alla om att det faktiskt är bra. Jag mår bra och har det bra. klart att det var kämpit, jag ljuger inte. men jag mår bra, ta mig på orden bara.
   Och om jag inte skulle må bra, men ändå sa att jag gjorde det så är väl det en tydlig signal om att det ändå inte är något jag tänker prata med dig om?
   Ursäkta att jag är så rätt fram. Men jag behöver få ut det här. Endel av er har väntat på att jag ska komma och prata med er, öppna upp mig och tala ut om mina så kallade problem. Nej tack säger jag. Jag älskar att ni bryr er. Men bryr ni er av rätt orsak?
   Helt ärligt så är det inte uppskattat med dessa typer av konversationer. Eller när jag får den där extra klappen på ryggen, eller den där blicken som allt betyder "det är synd om dig, men det kommer ordna sig gumman". Allt detta känns som om ni tar ifrån mig rätten att må bra, att ni påminner mig om att jag borde må dåligt och om jag inte gör det så är jag konstig. 

Låt mig en gång för alla förklara hur läget är med en liknelse:
Malin var ute och cyklade en fin sommarnatt. Men så råkade hon vurpa.
Då slog hon mycket illa i knät. Så illa att den hävde ur sig blod.
Och på sjukhuset fick Malin veta att hennes knäskål var krossad.
Det var mycket jobbigt för Malin en lång tid efter att hon ramlat. Knät
värkte, det var svårt att gå och hon behövde mycket hjälp från andra.
Men så efter ett tag började smärtan succesivt försvinna, trots att det
fortfarande var ett sår, och trots att det fortfarande var lång tid kvar tills
det blev bra. Men på grund av att smärtan var borta kunde Malin vara glad
igen, och hon mådde bra. Ibland blev hon påmind om smärtan i knät
men det gick över fort och hon kunde fortsätta med sitt liv som om hon
inte vurpat. Ja, förutom att hon använde kryckor.

Med denna liknelse försökte jag säga att jag är väl medveten om att jag har ett sår som behöver läka och att det tar tid. Men för den skull är jag inte deprimerad, och sorgsen. Jag kan må bra, även fast det har varit en tuff period. Och jag mår bra. 
   Det är inte många jag skulle öppna mig för, helt. Det är faktiskt inte alls många. Och troligen är du inte en av dem. Men om du är det hoppas jag att du vet om det. För du är guld värd.

Jag menar nu inte att jag inte uppskattar mina vänner, eller allt de gjort för mig. Utan bara att jag önskade att man kunde godta att jag är okej.

Jag älskar er alla. Detta var inget ont mot er. Jag har ju trots allt skrivit förut i bloggen att läser man här så får man ta att jag är ärlig. Men att vara ärlig behöver inte vara detsamma som att vara elak. Äh, jag tar nästan för givet att du fattar vad jag pratar om.

- M<3