myggbett i själen
Jag kom precis hem från jobbet. 7-14 passet är skönt men än dock krävande. som tur var gick jag o la mig i tid.. Annars är man rätt död..
Jag ska iaf snart ut o gå i skogen tänkte jag... på jakt efter lite kantareller.. (: Jag har insett att det är faktiskt väldigt roligt att gå ut o plocka o sen göra något av det.. Mys - och mums!
Jag fick en tanke nyss.. Det är en konst att kunna släppa taget. Från saker, relationer (inte minst), händelser m.m.
Nog kan man distansiera sig - det du kallar "släppt honom/henne/det" - men man ältar det fortfarande, man tänker fortfarande på det, minnena lever kvar, sorgen, smärtan, kärleken, hatet, besvikelsen, allt det, det lever kvar. Varför? Jo, därför att man låter det göra det. Precis när det dör ut slänger man bara mera ved på elden och allt flammar upp igen.
Det är som ett sår man har - ett myggbett på smalbenet. Så fort det har kommit en skyddande skorpa kliar man upp det igen. Man kan bara inte låta bli. Och sen får man ett fult ärr. Nog för att tiden läker alla sår, men du väljer själv hur ärrig du ska bli.
Man ska gråta ut och allt det där. Men det kommer en tid då man måste förlåta och släppa det - på riktigt. Inte tänka mer, inte säga "du kommer alltid leva kvar i mig", inte tänka över alla minnen, inte upprepa situationen gång på gång igen i huvudet. Det är inte sunt att hålla fast vid allt. Vi lever i nuet, det är just nu du skapar din framtid, inte ditt förflutna.
Du väljer ju oxå helt själv vilket slags liv du ska leva. Ingen begränsar dig. Många tittar ju på alla människor som lyckats göra något och beundrar dem, men man tar det aldrig till sig på så sätt att man inser att man kan vara sådan själv. Du kan visst vara sådan! Jag kan vara sådan, och jag ska vara sådan. Men för att man ska kunna bli en människa som lyckas måste man sluta leva i det förflutna. Man måsta gråta ut och gå vidare, låta alla personer involverade i det man håller fast vid gå sin egen väg.
kanske lite väl seriöst för att vara torsdag eftermiddag efter jobbet... hm.. nåväl..
Svampplock here we go!
- M<3
Jag ska iaf snart ut o gå i skogen tänkte jag... på jakt efter lite kantareller.. (: Jag har insett att det är faktiskt väldigt roligt att gå ut o plocka o sen göra något av det.. Mys - och mums!
Jag fick en tanke nyss.. Det är en konst att kunna släppa taget. Från saker, relationer (inte minst), händelser m.m.
Nog kan man distansiera sig - det du kallar "släppt honom/henne/det" - men man ältar det fortfarande, man tänker fortfarande på det, minnena lever kvar, sorgen, smärtan, kärleken, hatet, besvikelsen, allt det, det lever kvar. Varför? Jo, därför att man låter det göra det. Precis när det dör ut slänger man bara mera ved på elden och allt flammar upp igen.
Det är som ett sår man har - ett myggbett på smalbenet. Så fort det har kommit en skyddande skorpa kliar man upp det igen. Man kan bara inte låta bli. Och sen får man ett fult ärr. Nog för att tiden läker alla sår, men du väljer själv hur ärrig du ska bli.
Man ska gråta ut och allt det där. Men det kommer en tid då man måste förlåta och släppa det - på riktigt. Inte tänka mer, inte säga "du kommer alltid leva kvar i mig", inte tänka över alla minnen, inte upprepa situationen gång på gång igen i huvudet. Det är inte sunt att hålla fast vid allt. Vi lever i nuet, det är just nu du skapar din framtid, inte ditt förflutna.
Du väljer ju oxå helt själv vilket slags liv du ska leva. Ingen begränsar dig. Många tittar ju på alla människor som lyckats göra något och beundrar dem, men man tar det aldrig till sig på så sätt att man inser att man kan vara sådan själv. Du kan visst vara sådan! Jag kan vara sådan, och jag ska vara sådan. Men för att man ska kunna bli en människa som lyckas måste man sluta leva i det förflutna. Man måsta gråta ut och gå vidare, låta alla personer involverade i det man håller fast vid gå sin egen väg.
kanske lite väl seriöst för att vara torsdag eftermiddag efter jobbet... hm.. nåväl..
Svampplock here we go!
- M<3
Kommentarer
Postat av: J
kan inget annat än att nicka och hålla med.. nu får det vara nog! nu. . . vill jag inte mer.
Trackback
