malafjala

För en vecka sen tog jag bilen och bilade till Johan, själv. Med ett visst mått av självkännedom så vet jag att jag efter två timmar kommer tröttna på musiken och det känns som om man får grus i huvuvet, och när man kommit till det stadiet blir långa bil resor på egen hand outhärdliga. Sen vet jag även om att om det är mörkt ute drar gärna rullgardinerna ihop, såvida jag inte har något intressant för mig...
   Så med denna vetskap beslutade jag mig för att köpa en ljudbok på statoil... valde mellan lite olika, och till sist blev det Camilla Läckbergs "sjöjungfrun".
   Bilresan ner till johan hade aldrig gått snabbare.

Det tog mig alltså 13-14h att lyssna på boken. Väldigt intressant bok. spännande och fastnaglande på något sätt...
Förutom att det var en intressant berättelse var det några speciella saker som fastnade...

(Om du tänker fortsätta att läsa mitt blogginlägg bör du veta detta: Boken beskriver ett litet svenskt samhälle, där ett mord sker på en till synes oskyldig man. Jag som läsare <lyssnare> får lära känna ett antal människor, de flesta i 35-45års åldern. många med trasiga relationer.)

Det första som slog mig var hur verkliga alla personer i boken blev, och måste därför ge en elosch till Läckberg som på ett mycket levande sätt beskrivit sina karaktärer.
Sen, direkt efter den tanken, kom jag o tänka på all den bitterheten som karaktärerna bar på, och all fruktan som de hade. bittra på andra människor, som de gjort mot dem eller som de inte gjort. och fruktan för att bli ensamma, stå själv utan någon annan.
   tragiskt egentligen. för jag har inte alls svårt att anta att detta är hur det är annars oxå. Något vi alla borde lära oss är att förlåta, det är tusen gånger bättre än bitterhet och avundsjuka.

sen, flög en annan tanke förbi i mig. vad en bok kan beröra! Visst kan en film vara nog så berörande, upprörande, roande och så vidare. men i en film är inte figurerna, människorna, i mitt huvud. när man tittar på en film behöver man inte efteråt gå o grubbla på lösningen - man får den levererad direkt, som på ett silverfat.

"Sjöjungfrun" hade vissa delar som upprörde mig extremt. jag ville stänga av, skruva ner ljudet, och vägra lyssna mer. Men jag var illa tvungen, annars skulle jag aldrig få reda på slutet. Det jag helst av allt skulle velat var att stoppa boken, gå in i mitt huvud, ruska om karaktärerna och skrika dem i ansiketet, och berätta för dem att de gjorde fel, eller liknande. ja, ni förstår...

Jag har aldrig varit en bokmal, och de böcker jag läst har inte tagit mig med på en resa som denna. Men jag har nu förstått att en bok kan vara mer än ett lyckopiller och en tårkanal.

- M<3